EN BILD, EN TEXT EN MELODI 24/10

För snart ett år sedan fick jag ett telefonsamtal sent på kvällen. Detta samtal var upprinnelsen till väldigt mycket som förändrat mitt liv. En av sakerna det ledde till var att jag fick vara hemma för VAB i tio månader. Jag var timanställd i en kommun som personlig assistent, men fick alltså börja vara hemma för att ta hand om min dotter istället.
Det var ett slitsamt år, och det tog hårt på mig. Så när VAB-tiden var slut så blev jag själv sjukskriven, för att återhämta mig lite grann efter allt man varit med om. Problemet var att under den tiden jag varit hemma för VAB så hade kommunen sålt ut all omsorgsverksamhet till privata intressenter, vilket då ledde till att jag plötsligt stod utan arbetsgivare och var på så sätt arbetslös. De privata företagen som tog över verksamheten tog över en viss del fast anställd personal, men timanställda glömdes bort helt och hållet. (Trots att det ofta är de som får skutan att gå)

Igår ringde då försäkringskassan och talade om att eftersom jag nu då var arbetslös istället för anställd så skulle min sjukersättning beräknas utifrån vad jag skulle kunna tänkas ha i A-kassa, och så får man då 70% av det. Och A-kassan är ju 80% av lönen... så i ett nafs så sjönk min ersättning med 4000 kronor per månad, och jag kände hur jag bara sjönk genom jorden. Hur kan de göra så här?

Det är bara att konstatera att man inte har råd att vara sjuk längre. Jag får börja jobba så snart som möjligt, oavsett hur jag mår. Kanske kan man få ett litet extraknäck som Kanindansare på Liseberg, för plötsligt förstår jag lite mer av varför människor jobbar lite vid sidan om sin sjukskrivning.

Dagens melodi: Staten och Kapitalet med Ebba Grön

EN BILD, EN TEXT, EN MELODI

Att få sitta ner en stund, njuta av höstens färger och stillheten på Galgberget, glömma att det egentligen duggregnar, och bara njuta av att löven som fortfarande finns kvar på träden håller en torr... Att få uppleva höstens färger och scenarior i stillsam vila på en bänk i skogen, det skänker frid åt själen och lycka i sinnet. Denna kvinna med sin hund som satt på bänken, hon upplevde nog sin dag i skogen på det viset...

Dagens melodi: Längtan som ingen kan se, med Jannike Stenlund (Videon är delvis inspelad i närheten av där bilden är tagen)

EN BILD, EN TEXT, EN MELODI

Precis så som träden fäller sina löv och nu står nakna i kylan, inväntande den bitande frosten som snart lägger sitt vita täcke över marken, precis så kan vi människor stå nakna och avskalade inför omvärldens blickar, där vi tror att alla ser, dömer, men i själva verket vet de ingenting, utan de bara tror. De tror att de ser en människa som ler, men de ser inte sorgen bakom leendet, de ser någon som skämtar glatt i kassan på Coop, när de betalar sitt franskbröd för 8:90 med ett pantkvitto de kämpat för att få ihop, de ser inte den frustration, den ångest som ligger bakom att bara ta sig till affären och hur den som står där med sitt bröd och sitt pantkvitto känner sig uttittad av alla. Ingen ser hur de skäms, och de säger inget heller, för man vill inte vara till besvär.

I Sydsvenskan läste jag en artikel om den tysta katastrofen, hur allt fler hamnar i den situationen att de av olika skäl berövas sin inkomst. det handlar inte om lata jävlar som inte orkar jobba och bara vill gå på socialbidrag, det handla om människor som du och jag, som hamnar mellan stolarna i det gigantiska regelverk och paragrafrytteri som Sverige idag består av. Det handlar om människor som vill, men inte kan eller får...

Det spelar ingen roll vilken regering vi har, det är såhär oavsett om det är rött eller blått i toppen. Så man kan inte skylla på politiken, för det är inte politikerna som skapar regelverket, det är tjänstemän, människor som du och jag...

Men det värsta är nog ändå att vi blundar för att dessa människor finns, vi vågar inte fråga hur de mår, för vi är rädda för svaret, de kanske mår sämre än oss själva? Vi vill inte veta, vi vill inte se, för då kanske vi måste göra en insats, och kanske vara tvungna att hjälpa till, eller lyssna en stund. Så många som undviker att fråga "Hur mår du egentligen", och istället bara nickar en tyst hälsning. Och så många av dem som inte mår bra, som skäms, och bara svarar "Jo tack, jag klarar mig". Så många människor runt omkring oss, eller kanske till och med du och jag...

Dagens melodi blir Suitcase Blues med Triumph

EN BILD, EN TEXT, EN MELODI...

Man vill inte riktigt sticka ut fötterna från värmen under täcket, när kylan i rummet är i sån kontrast till värmen i den goa sängen. Det bär en liksom lite emot, man vill bara vara kvar i den goa kokong man gjort sig under natten av dubbeltäcket. Men jag hittar mina varma tofflor jämte sängen, fleecefodrade och gjorda som en täckjacka för fötter... Tyvärr är där hål i sulan, mina barn har inte skött det där med den årliga fars dags-gåvan ordentligt. Men jag kan ta mig ut i köket och få igång kaffet, och sen vidare ut till balkongen, där det nästan känns varmare än inomhus.

Ögonen börjar sakta öppna sig och jag kan se att det verkar bli en fin dag, vädermässigt i alla fall. Får hoppas att allt annat klaffar med, såna saker som möte med Socialförvaltningen och försäljning av lite inredningsdetaljer som jag vill bli av med. Drakarna ska bort nu, och har ersatts av glas, kristall och mässing. (Åldersvarning?) Ser att jag behöver ta fram dammsugaren igen, eller rätta sagt, starta den. Den står alltid framme, den är som en extra del av inredningen, en möbel. SSynd bara att jag har köpt en grön metallic! Tycker de kan börja tillverka i nåt snyggt träslag, som Mahogny eller så, eller varför inte låta dem se ut som en pall eller byrå nånstans, eftersom den ändå alltid står där...

Dagens lilla melodi, det blir Marie Fredrikssons "För dom som älskar". Dels för den inledande texten med "Det är kallt i Paris och London, det är kallt här i Stockholm stad, kyla sveper ner från norr, varenda natt sjunker ännu en grad". Men jag valde den med för att den ska stärka mig själv lite. "För dom som älskar finns ännu en dag". Man ska inte ge upp... Man ska kämpa för sin kärlek, sina barn, sig själv. Det finns alltid ännu en dag, trots kyla, trots dammsugning, trots att man själv ibland misströstar...

2,5 år...

Oj, det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev i denna bloggen senast, och då skrev jag om Andersberg som den fallna stadsdelen. Jag kan meddela att det ser likadant ut fortfarande, inte ett skit har hänt. Så att det skulle vara en fallen stadsdel, det kan man nog stå fast vid, och ansvaret för att stadsdelen har fallit vilar hos ägarna och förvaltarna, som inte tar i med krafttag mot avskummet som ställer till det här.

Livet tar konstiga krumelursvängar ibland, och man hänger inte riktigt med. Det senaste året har varit en slalombana mellan känslor, tankar, logik och byråkrati. En del av det tänkte jag försöka få ur mig här framöver, som en del av den verklighet som jag försöker spegla. En del får stanna kvar inom mig och bearbetas under många år framöver. Det blir väl ett årskort hos en terapeut så småningom...

Texterna börjar ta form i mitt huvud, men fram tills ni hittar nåt mer här så kan ni läsa lite i min Fotoblogg...

http://picturethisphotograf.blogspot.se/