Adventstid kom till mitt nedbrända hus

Så var det dags i år igen. Fram med allt pynt som ska stå framme till advent. Man kan ju inte låta bli det. Man vill ju inte vara udda, tagen för att vara Jehovas Vittne eller julhatare. Man är ju Svensk! Finns det egentligen nåt svenskare än adventsljusstaken i fönstret i köket, stjärnan i barnens rum och lite granris på balkongräcket?

Sagt och gjort. Man får börja med att leta fram lådorna, som under årets gång på nåt mystiskt sätt letat sig längst in i förrådet. det är likadant varje år. Man ställer dem lättillgängligt inför kommande jular och advent, men lik förbannat står de längst in. När man väl fått fram dem så upptäcker man att ljusslingorna och sladdarna som man rullade ihop så fint förra året nu liknar en blandning mellan överkokt spaghetti och ett ormbo. Trassel utan dess like. det enda som jag sett mer trassligt är en ABU Ambassadör sist jag var ute och fiskade.

När man väl trasslat upp alla sladdar och fått fram alla saker där de ska stå så börjar den eviga jakten på lämpliga grenuttag, vägguttag och förlängningssladdar. Konstigt hur man fiuck ihop det föregående år. Det verkar som om alla kontakter i huset flyttat sig under sommaren. kanske värmen som gjort det, eller fukten i fallet med den senaste sommaren.

Nåja, till slut får man kopplat ihop skiten, och då upptäcker man till sin förskräckelse att det bara är hälften av lamporna som lyser. Fram med alla elverktyg och extralampor, och sen börja med felsökningen. När man väl lokaliserat de trasiga lamporna så börjar en ny jakt. Var finns extralamporna som man var så noga med att packa ner tillsammans med slingor och stakar?

Till slut lyser det överallt, och det enda som kan hända nu är att proppen går, vilket den ofta gör på grund av överbelastning och kortslutningar. Skit det samma. Nu är man så trött på det hela så man drar i en 12-tumsspik i proppskåpet och tecknar en ny brandförsäkring på huset.

Jag tror på tomten! Jag tror på alla hans nissar, och jag har kommit underfund med vad de gör på sommaren. De ställer till ett helvete för oss människor genom att flytta lådor, trassla till sladdar, skapa kortslutningar och ta sönder lampor. Jag tror det är det sista testet inför hur många julklappar man ska få. Hur bra man klarar den psykiska pressen och hur många svärord man lärt sig under året som gått. Går det riktigt illa så blir det inga julklappar alls, för det enda som återstår av huset är en rykande rest och en skorsten som är igensatt av kråkornas bon och brandmännens kvarglömda vattenslangar...

Jag börjar förstå varför folk köper nya grejjer varje år...

Frihet?

I går, måndagen den 1 juni, kl 11.15 så lämnade min farmor denna världen. Stilla somnade hon in medans jag och en sköterska satt och höll henne i handen. Så lugnt, så fridfullt. Det var mycket tårar och saknad igår, men idag kommer tankarna. Ensamheten rullar in över mig som ett mörkt moln. Farmor var min sista nära släkting. Min pappa dog för 7 år sedan, min mamma och syster har jag ingen kontakt med. Nu är det jag och mina barn kvar. Tanken som slog mig då var, om jag skulle dö nu, vem begraver mig då? Mina barn är för små, och deras mammor har börjat nya liv, med nya män.

Min farmor var en stor del av mitt liv! När jag var liten så var det hon som tog hand om mig, för min far var ofta borta på jobb och nöjen. Så det var hos henne jag växte upp. Jag bor i den sommarstuga där jag växte upp, farmors stuga. Men den har jag satt ut till försäljning. Så jag har ingen släkt, ingen bostad just nu. Alla band med det gamla klipps av.

Janis Joplin sjöng att Frihet, det är när man inte har nåt kvar att förlora. Är jag fri nu? Jag har inget mer kvar att förlora...

Integration i Tunnelbanan

När jag sitter på tunnelbanan och ser alla människor, slås jag av tanken på hur ensamma alla ser ut att vara. Tusentals ansikten, utan känslor, utan glädje. Ingen som ler, ingen som söker kontakt, utan bara färdas i denna mänskliga tub, som ett gemensamt mänskligt kolli, på väg mot okänd destination. Så avhumaniserade vi har blivit, så kylig vår värld är.

Jämte mig sitter dock en äldre kvinna och en yngre man. Invandrare, men från olika länder. De samtalar med varandra, berättar om sina världar för varandra. De pratar svenska, knaggligt, men förståligt. De har en längtan efter kontakt inrotad i sin kultur, i sitt inre, medans många av oss svenskar helst bara stirrar rakt fram mot ingenting. Mot det ingenting som vi är på väg mot.

Där någonstans under jord finner två olika kulturer varandra, i ett främmande land där de kan mötas i frihet, en frihet de kanske aldrig hade fått uppleva i sitt eget land. Hade det inte varit deras öden tidigare i livet som fört dem till Sverige hade de antagligen aldrig mötts.

Svensk integrationspolitik för människor samman. Det handlar inte bara om att rädda liv, utan även om att skapa kontakter, låta kulturer leva vidare, skapa möten, som det jag fick uppleva på tunnelbanan. Man blir fascionerad över hur lätt de har för att ta kontakt med varandra, för att skapa nätverk.

Jag lämnar paret med blicken, tittar åter ut genom rutan och ser de stora stenblocken flyga förbi mig. Jag är ju svensk, jag kan inte ta kontakt...

Ragga med hunden...

Läste i Metro om chanserna att träffa en dejt med hjälp av hunden... Jag tror det är kört för min del i så fall, med tanke på hur min hund ser ut...


Tur jag är nöjd med det jag har...

Grädden på moset...

Jag fick idag avslag på min ansökan om socialbidrag, så jag är tillbaka på ruta noll. Helt utanför spelet. Funderar mycket på hur man ska komma in i matchen igen...

Just nu är jag ganska less...

I prövningarnas spår...

Skrev innan om dilemmat med socialbidrag och lägenhet. Nu har det kommit dithän att jag kommer att bli tvungen att sälja mitt hus ju. Det säger Socialen och kronofogden. Okej, jag håller med om att man inte ska ha bidrag om man har en förmögenhet, men vart ska vi ta vägen. Jag har nu ägnat en timme åt att trösta min dotter på 7 år, som gråter för att vi måste sälja huset, att hon måste flytta från sina kompisar, och i förlängningen kanske till och med byta skola.

Det är denna sida som fogden och socialsekreteraren aldrig ser, det gråtande barnet, hur svikna de känner sig av sina föräldrar och hur hemsk deras värld blir. Det drabbar inte bara mig, som har mina betalningsanmärkningar, de drabbar barnen med, deras kompisar med, kompisarnas föräldrar och andra. Man säger inom psykiatrin att runt varje person som mår dåligt finns det 20 andra som drabbas av detta med. Kanske är det likadant här.

Men jag kan ju inte sälja mitt hus, för jag har ingen stans att bo då. Jag får ju ingen lägenhet eftersom jag har mina anmärkningar. Inte ens när man erbjuder sex månaders förskott på hyran. Och har jag ingen bostad, kan jag inte sälja huset, då ökar mina skulder, eftersom jag inte kan få socialbidrag. Och då får jag absolut ingen nlägenhet, med skenande skulder. Och ökar mina skulder så säljer kronofogden mitt hus, och då blir jag bostadslös. Dessutom lär fogden sälja huset för ett så lågt pris, att jag inte kan leva på den vinsten, om där ens blir någon. De vill ju bara ha in till sina fodringsägare. Resten struntar de i. Jag kan förstå systemet, men jag tycker ändå att det är lite skevt när man hamnar i detta ekorrhjul.

Är det nån som har en bra husvagn att sälja?

Trött på ekorrhjulet

Nu har jag onekligen tröttnat! Känner mig så jävla less och besviken på det bemötande man får i samhället.
Jag har slarvat tidigare, haft en massa otur och dragit på mig en del skulder hos kronofogden. Jag betalade allt förra året, men när jag blev arbetslös i december och tvingades leva på A-kassans grundpeng, som ger en månadslön på 5040 kr plus bostadsbidrag 1500 kr, så gick det mesta i stöpet. Jag bestämde mig ganska omgående för att jag var tvungen att sälja huset. Men vart ska man ta vägen?

Hyresvärdarna idag säger att man ska vara skuldfri när man söker lägenhet. Helst ska man ha varit det i sex månader. Jag har idag skulder på ca 50.000 kr, och de växer hela tiden om jag inte får sålt huset och kommer till ett billigare boende, men det finns inget sånt, eftersom jag har mina skulder. Tillbaks på ruta ett!

Att man blir motarbetad när man försöker ordna sitt liv, det känns för jävligt. Jag erbjöd en hyresvärd sex månaders hyra i förskott, men de svarade bara att de har sina regler. Jag kontaktade socialförvaltningen, men de svarade bara att de inte kan hjälpa mig, men de kan skicka en lista på hyresvärdar i Halmstad. Vad hjälper det mig, när de har sina regler? Det blir bara en lista att gå igenom för att få samma svar igen, om och om igen...

När huset är sålt, och skulderna betalda, så har jag ca en halv miljon över. Tänk er det, en halv miljon på kontot och bostadslös, bara för att man haft anmärkningar innan.

Vårkänslor och bonusar

Debatten om företagsledningars bonusar pågår för fullt i våra medier, och man kan luta sig tillbaka och se slagen komma från båda lägren, och några som hoppar av. Det är som en tennismatch, och man kan konstatera att valrörelsen inför nästa års val redan är i full gång. Jag undrar om den förra nånsin slutade.

I spåren av dessa kristider så är det många som blivit utan arbete, jag är själv en av dem. Var är min bonus? Ja, att kunna sitta ute i solen med datorn i knät, Platsbankens hemsida uppe och dricka en kopp kaffe medans man lyssnar på fågelkvitter, det är min bonus i dessa kristider. Hade jag haft jobb hade jag kanske inte haft någon bonus, men jag hade inte suttit ute en vårdag som denna...

Thomas Enhager har skrivit en del om Eländeskompensation i sin blogg och där kan man läsa om hur vi ska lyfta fram det positiva i vardagen, se möjligheter och njuta. Tack Thomas för en underbar Blogg...

Testa du med att eländeskompensera, hitta din egen bonus i verkligheten...

Höj inte taket i A-kassan, höj golvet!

det pratas mycket i pressen om att man måste höja taket i A-kassan, för att de som blir arbetslösa inte ska förlora så mycket. Det jag lite reagerar mot är att man idag har ett tak på 18.700 kr, dvs lika mycket som en socialpedagog i tex. Malmö ska klara sig på. A-kassans tak motsvarar alltså ideg en normalinkomst. Men vad har hänt i den andra änden, med golvet?

Ja, den som inte varit med i A-kassan så länge, eller av andra skäl hamnar på den lägsta garantinivån kan räkna med att få ut 6.400 kr/månad. Detta ger 5.040 i plånboken per månad. Där kan man fundera på om man inte glömt bort några i samhället. Vi kan inte skylla på någon regering, för socialdemokrater såväl som moderater har samlat ihop sina höginkomsttagare för att kunna driva taket uppåt, men missar golvet.

Att klara sig på 18.700 kr i månaden, det kan de flesta ett tag, men jag tror att få klarar sig på 5000 kr, eftersom det är vad en normal månadshyra är för en trea i denna stan. I de sämre kvarteren då förstås. Och där bor inga höginkomsttagare som kan räkna med att slå i taket när de blir arbetslösa. Tvärtom, där bor de som får garantipengen från a-kassan.

Det är dags att se till låginkomsttagarna med, inte bara de som slår i taket på a-kassan. Lönerna har höjts de senaste åren, mer än vad a-kassan har höjts, men taket har höjts mer än golvet. Behåll taket där det är, så fler blir motiverade att gå ut och jobba igen, men höj golvet så färre blir utslagna och blir i behov av andra bidrag som tex. bostadsbidrag och socialbidrag. I längden sparar man på detta...

Boknörd, javisst...

Färgscenarion

Bara en kort reflektion...

Hur kan det komma sig att man kan spreja ner en tunnelbanevagn med färg och kalla det för konst, när jag inte får måla om mitt hus utan bygglov?

döpt av misstag...

Läste den här artikeln idag i Hallandsposten: http://hallandsposten.se/nyheter/hylte/1.264891

Om man skulle ta tillbaka ett barndop, hur skulle man göra då? Dopet har som bekant inget med namngivning att göra utan är det tillfälle då barnet skrivs in i Guds stora bok för räddade själar. Ska prästen nu skriva ett brev till Gud och be honom radera det stackars räddade barnets själ?

"Käre Gud,
Jag klantade till det och råkade döpa ett barn som inte skulle till dig, utan varit kvar i skärselden. Kan du vara hygglig och be dina skrivare att radera ut ungens namn, så slipper jag att bli anmäld till domkapitlet för detta?"

Obs! Jag tar inte ställning i frågan, funderade bara på hur man ska behandla ärendet...

Ett Sverige i framgång...

Alliansen har under sin valperiod enats om en massa olika insatser för svenska folket, med jobbskatteavdrag och enad energipolitik som några saker. Vi har en regering som visar att de kan enas kring olika viktiga frågor. Den nya alliansen, den där soppan till vänster, de har enligt tidningen idag kommit fram till en sak, att de ska försöka komma överens inom sin egen allians. Det är ju onekligen ett steg på vägen, frågan är vad de kan komma överens om gällande Sveriges framtid, när de tog dem två år att komma fram till att de ska vara kompisar... Det blir ett spännande val nästa gång...

Global uppvärmning...

Hysterin har spridit sig över världen, med den globala uppvärmningan. Hela 0,4 grader sedan 1860... Jag tror det kommer ta väääääldigt lång tid innan Polarisen smälter helt och vi får åka båt på Halmstads gator... Därmed inte sagt att man ska förringa det hot som finns.

Idrott och politik

Och året var 1959...
Ja, det är nu 50 år sedan som Ingemar Johansson slog ut Floyd Patterson på Yankee stadium i New York. en tuff match, som föregåtts av många andra genom historien. Några av dessa kamper slår mig när jag tänker tillbaka i historien, där den lilla slagit den store. 1936 boxades Joe Louis mot den tyske hjälten Max Schmelling, och förlorade. Tyskarna förklarade då att det fanns något som en tysk överras, en elit bland mänskligheten. Nog blev de aningen förvirrade 1938, då Joe Louis besegrade denne Schmelling i första ronden. På KO.
1984 var det OS i Moskva, ett OS vi alla minns som det som bojkottades av en eller annan orsak. Idrott har onekligen blivit politik. Man ska inte skylla alla Sveriges nederlag i internationell idrott på politik, men vi har inte någon makt i de idrotter där det krävs inflytande. Ari Abrahams OS-medalj nu senast är ett strålande exempel. Han hade inte den politiska makten att påverka ett idrottsresultat. Han hade inte det stöd han behövde i den kamp som egentligen pågick.
När vi då ser tillbaka på historien, på idrotten, så kan vi se hur den har påverkats politiskt i många år. Vi har bojkotten av OS 1984 i Moskva, vi har det blodiga terrordådet 1972 mot OS i München, vi har de socialistiska staternas bojkott av OS i LA 1984.. idrott är onekligen politik…

Oavsett om det rör sig om en enskild match i boxning mellan en svart och en vit, eller ett helt OS med miljontals människor inblandade, så är det den politiska grundsynen som präglar resultatet. När Muhammed Ali vann sina matcher var det en seger åt Islam, när Floyd Patterson vann sina så var det en seger åt de färgade… och när Ingo vann sina, var det en vinst åt vikingarna då?

Världen minns Sverige för sina vikingar, men det var inte förrän 600 år senare som vi verkligen var en stormakt, under Karl den XI och Karl XII, för att inte tala om Gustav II Adolf, som tyvärr gick vilse i dimman vid Lützen. Idag är vi en fis i rymden.

Jag vill inte ha tillbaka någon svensk stormakt, med en massa ockuperade länder, eller en krigsmakt som skövlar omgivningen för egen vinnings skull, men jag vill ha ett Sverige vi kan vara stolta över. Ett Sverige där vi kan leva enade, oavsett folkslag, oavsett nationalitet, oavsett religion. Ett Sverige där alla kan känna sig välkomna och värdefulla, och inte slås ut på KO på grund av hudfärg eller härkomst. Ingemar visste att han kunde slå ut Floyd Patterson, och han gjorde det. Efter det blev de de bästa vänner. Kan vi bli det med våra grannstater, våra europeiska grannar? Våra världsliga grannar? Kan vi mötas i en regelrätt match om tolv ronder och därefter gå vidare som vänner? Vi och våra europeiska grannländer? Fundera på detta när du möter en av våra europeiska grannar nästa gång.

Tror vi att vi är någon ny supermakt, som Schmelling, som kunde besegra den store Joe Louis, men som till sist fick se sig besegrad, slagen och totalt uträknad… 10, 9, 8, 7, 6….
Vi är inte bättre än någon annan, vi är människor…
Låt oss lära oss att acceptera varandra…

Helt klart behov av ett jobb

Läste precis att en kille fått jobb via sin blogg. Fantastiskt. Lika bra man talar om för omvärlden då att man är arbetslös, så de kan läsa här om mitt sökande efter arbete. Får verkligen hoppas att min nästa arbetsgivare gör det med.

Den 1 december 2008 blev jag arbetslös, och jag skickade in alla nödvändiga papper till a-kassan, förutom arbetsgivarintygen, som dröjde. När väl de kom, så trodde jag allt var klart, men icke. Den första omgången papper hade försvunnit, så jag fick skicka en ny vända. Detta innebar att handläggningen blev 1,5 månad försenad. Med dagens handläggningstid på 4-6 veckor, som de meddelade idag, så innebär det att jag kan få pengar i mitten av mars. Onekligen blir man lite smått desperat. Man vill ju ha en inkomst, göra rätt för sig och inte leva på bidrag. I alla fall vill jag det. Jag ser A-kassan som något tillfälligt. Jag vill ha jobb!

Det finns andra skäl till att jag vill ha jobb med. Jag börjar bli lite smått rastlös. Skulle vara gott att komma igång med lite annat inom foto eller data, men det känns som jag gjort det mesta för egen del. Behöver lite input utifrån. Så känner du som läser detta någon som behöver en bra, lojal och trevlig anställd, med goda datakunskaper, som är social och utåtriktad, flerspråkig och rätt trevlig i allmänhet, tveka inte... Jag finns ju här till arbetsmarknadens förfogande.

Statistik och regnvatten

Jag läste precis att Statistiska Centralbyråns årsbok 2009 har kommit ut, och där hade man räknat på lite olika siffror, på längden och höjden och lite annat. Det jag fastnade för i artiklen var det de berättade om regnvatten. Om en tomt är på 1000 kvadratmeter, som min är, och det regnar och snöar som det gjort i genomsnitt i Göteborg, dvs 1032 mm i årsgenomsnitt, då får min tomt ta emot över en miljon liter vatten på ett år. Inte konstigt här är översvämningar...

Dags att dränera?

Årsblogg...

Så har då årets första dag kommit, och snart gått. Som så många andra så har man idag funderat över vad man gjorde förra året, och vad som ska hända detta. Naturliga tankar en dag som denna. Och jag är inte annorlunda.

2008 var ett innegållsrikt år för min del. Efter att ha varit sjukskriven i över tre år kom jag tillbaka och tog revansch på mig själv och på alla läkare som talat om för mig att jag aldrig mer skulle jobba igen, och absolut inte heltid. Jag bevisade för dem att det gick, och jag fick heltidsjobb. Ett jobb jag stormtrivdes med. Att få hjälpa andra människor framåt i livet är guld värt. Tyvärr höll inte sagan hela vägen fram, utan den 30 november var jag uppsagd. Brist på pengar sägs det, men insatserna för att få in pengar var minimala. det var enklast att såga av den grenen som jag satt på, så jag fick gå. Det kändes för jävligt, och jag ska inte förneka att jag är bitter över detta. Visst ska man gå vidare, men det gjordes på ett så fult sätt, så hälften kunde vara nog.

Min skilsmässa gick igenom i somras, och jag stod på helt egna ben. Visserligen separerade vi redan i november 2007, men innan papper och prövotid var klart så tog det sin lilla tid. Idag är jag och min fd fru mycket goda vänner och vi pratar nästan dagligen med varandra i samband med att vår dotter säger godnatt. Tösen får ringa den förälder hon inte är hos varje kväll om hon vill och säga godnatt. En bra grej!

Jag mötte förälskelse detta året med och blev sviken. Jag sa till mig själv att nu fick det fan vara slut med sådana dumma saker som funtimmer. Då mötte jag kärleken istället, så det var kört med den biten. Nu är man som man är, kär och galen. Ett väldigt praktiskt opraktiskt förhållande. Men det funkar i alla fall. Kärleken finns där även om vi inte ses så ofta som vi vill.

Trädgården som varit ett skötebarn tidigare förföll under året som gick, mycket på grund av att jag jobbade så mycket. Men nu är jag ju arbetslös så jag får väl ge mig ut med hacka och spade till våren, om jag inte fått nåt nytt jobb innan dess, men det har jag nog. Jag är optimist.

Barnen mår bra, och har haft bra år. Det blev inte så mycket umgänge med stora tösen i sommar, men det får vi ta igen på annat sätt. Min exfru fick arbete uppåt landet under hösten, vilket innebar att lillan fick vara allt mer hos mig. Vi får se hur länge exet stannar däruppe, och hur länge tösen ska bo helt hos mig. Hon är välkommen såklart, det är de båda.

2009 för med sig många spännande utmaningar och äventyr. Det finns några saker som står framför mig som ska vara klara innan året är slut, några mål...
- Skaffa ett jobb
- Vårdnadsrättegång i tingsrätten 9 februari
- Göra i ordning trädgården igen
- Renovera sovrum och dusch
- Tvätta bilen
- Försöka vara en god far
- Försöka vara en god älskare
- Försöka vara en god människa

Ta nu inte detta som några nyårslöften, för det är inte säkert att de kommer infrias, speciellt inte de där grejjerna med att tvätta bilen och göra i ordning trädgården. Nyårslöften, det är sådana där grejjer som att banta och sluta röka, men det behöver jag inga löften för att göra. Det räcker med en flickvän som påminner mig allt som oftast...

Gott slut på 2008 och ett gott nytt 2009

Detta ska bli Mitt år!