I går, måndagen den 1 juni, kl 11.15 så lämnade min farmor denna världen. Stilla somnade hon in medans jag och en sköterska satt och höll henne i handen. Så lugnt, så fridfullt. Det var mycket tårar och saknad igår, men idag kommer tankarna. Ensamheten rullar in över mig som ett mörkt moln. Farmor var min sista nära släkting. Min pappa dog för 7 år sedan, min mamma och syster har jag ingen kontakt med. Nu är det jag och mina barn kvar. Tanken som slog mig då var, om jag skulle dö nu, vem begraver mig då? Mina barn är för små, och deras mammor har börjat nya liv, med nya män.
Min farmor var en stor del av mitt liv! När jag var liten så var det hon som tog hand om mig, för min far var ofta borta på jobb och nöjen. Så det var hos henne jag växte upp. Jag bor i den sommarstuga där jag växte upp, farmors stuga. Men den har jag satt ut till försäljning. Så jag har ingen släkt, ingen bostad just nu. Alla band med det gamla klipps av.
Janis Joplin sjöng att Frihet, det är när man inte har nåt kvar att förlora. Är jag fri nu? Jag har inget mer kvar att förlora...
