När jag sitter på tunnelbanan och ser alla människor, slås jag av tanken på hur ensamma alla ser ut att vara. Tusentals ansikten, utan känslor, utan glädje. Ingen som ler, ingen som söker kontakt, utan bara färdas i denna mänskliga tub, som ett gemensamt mänskligt kolli, på väg mot okänd destination. Så avhumaniserade vi har blivit, så kylig vår värld är.
Jämte mig sitter dock en äldre kvinna och en yngre man. Invandrare, men från olika länder. De samtalar med varandra, berättar om sina världar för varandra. De pratar svenska, knaggligt, men förståligt. De har en längtan efter kontakt inrotad i sin kultur, i sitt inre, medans många av oss svenskar helst bara stirrar rakt fram mot ingenting. Mot det ingenting som vi är på väg mot.
Där någonstans under jord finner två olika kulturer varandra, i ett främmande land där de kan mötas i frihet, en frihet de kanske aldrig hade fått uppleva i sitt eget land. Hade det inte varit deras öden tidigare i livet som fört dem till Sverige hade de antagligen aldrig mötts.
Svensk integrationspolitik för människor samman. Det handlar inte bara om att rädda liv, utan även om att skapa kontakter, låta kulturer leva vidare, skapa möten, som det jag fick uppleva på tunnelbanan. Man blir fascionerad över hur lätt de har för att ta kontakt med varandra, för att skapa nätverk.
Jag lämnar paret med blicken, tittar åter ut genom rutan och ser de stora stenblocken flyga förbi mig. Jag är ju svensk, jag kan inte ta kontakt...
