Idrott och politik

Och året var 1959...
Ja, det är nu 50 år sedan som Ingemar Johansson slog ut Floyd Patterson på Yankee stadium i New York. en tuff match, som föregåtts av många andra genom historien. Några av dessa kamper slår mig när jag tänker tillbaka i historien, där den lilla slagit den store. 1936 boxades Joe Louis mot den tyske hjälten Max Schmelling, och förlorade. Tyskarna förklarade då att det fanns något som en tysk överras, en elit bland mänskligheten. Nog blev de aningen förvirrade 1938, då Joe Louis besegrade denne Schmelling i första ronden. På KO.
1984 var det OS i Moskva, ett OS vi alla minns som det som bojkottades av en eller annan orsak. Idrott har onekligen blivit politik. Man ska inte skylla alla Sveriges nederlag i internationell idrott på politik, men vi har inte någon makt i de idrotter där det krävs inflytande. Ari Abrahams OS-medalj nu senast är ett strålande exempel. Han hade inte den politiska makten att påverka ett idrottsresultat. Han hade inte det stöd han behövde i den kamp som egentligen pågick.
När vi då ser tillbaka på historien, på idrotten, så kan vi se hur den har påverkats politiskt i många år. Vi har bojkotten av OS 1984 i Moskva, vi har det blodiga terrordådet 1972 mot OS i München, vi har de socialistiska staternas bojkott av OS i LA 1984.. idrott är onekligen politik…

Oavsett om det rör sig om en enskild match i boxning mellan en svart och en vit, eller ett helt OS med miljontals människor inblandade, så är det den politiska grundsynen som präglar resultatet. När Muhammed Ali vann sina matcher var det en seger åt Islam, när Floyd Patterson vann sina så var det en seger åt de färgade… och när Ingo vann sina, var det en vinst åt vikingarna då?

Världen minns Sverige för sina vikingar, men det var inte förrän 600 år senare som vi verkligen var en stormakt, under Karl den XI och Karl XII, för att inte tala om Gustav II Adolf, som tyvärr gick vilse i dimman vid Lützen. Idag är vi en fis i rymden.

Jag vill inte ha tillbaka någon svensk stormakt, med en massa ockuperade länder, eller en krigsmakt som skövlar omgivningen för egen vinnings skull, men jag vill ha ett Sverige vi kan vara stolta över. Ett Sverige där vi kan leva enade, oavsett folkslag, oavsett nationalitet, oavsett religion. Ett Sverige där alla kan känna sig välkomna och värdefulla, och inte slås ut på KO på grund av hudfärg eller härkomst. Ingemar visste att han kunde slå ut Floyd Patterson, och han gjorde det. Efter det blev de de bästa vänner. Kan vi bli det med våra grannstater, våra europeiska grannar? Våra världsliga grannar? Kan vi mötas i en regelrätt match om tolv ronder och därefter gå vidare som vänner? Vi och våra europeiska grannländer? Fundera på detta när du möter en av våra europeiska grannar nästa gång.

Tror vi att vi är någon ny supermakt, som Schmelling, som kunde besegra den store Joe Louis, men som till sist fick se sig besegrad, slagen och totalt uträknad… 10, 9, 8, 7, 6….
Vi är inte bättre än någon annan, vi är människor…
Låt oss lära oss att acceptera varandra…