Nytt år, nya tag... men inga löften!

Så har ännu ett år lagts till vår kalender och vi kan blicka bakåt mot händelser som berikat vårt liv med såväl glädje som med sorg. Och vi får som vanligt en chans att blicka framåt och önska att det kommande året ska bli bättre än det förra, för det önskar vi konstigt nog varje år. Undrar när vi egentligen hade det där bra året, eller vi kanske aldrig haft det...

Är vi verkligen så deprimerade? Har vi inget i det förgångna att se tillbaka på, utan att önska att det blir bättre det kommande året? Kanske är det så, och då får man väl hålla med August Strindberg " Det är synd om människorna" som guden Indra upprepade gånger säger i pjäsen " Ett drömspel" från 1902. Det är synd om människorna, om de inte harnågot hopp inför framtiden, och grämer sig hela tiden över det förgångna.

Och jag själv är likadan...

EN BILD, EN TEXT EN MELODI 24/10

För snart ett år sedan fick jag ett telefonsamtal sent på kvällen. Detta samtal var upprinnelsen till väldigt mycket som förändrat mitt liv. En av sakerna det ledde till var att jag fick vara hemma för VAB i tio månader. Jag var timanställd i en kommun som personlig assistent, men fick alltså börja vara hemma för att ta hand om min dotter istället.
Det var ett slitsamt år, och det tog hårt på mig. Så när VAB-tiden var slut så blev jag själv sjukskriven, för att återhämta mig lite grann efter allt man varit med om. Problemet var att under den tiden jag varit hemma för VAB så hade kommunen sålt ut all omsorgsverksamhet till privata intressenter, vilket då ledde till att jag plötsligt stod utan arbetsgivare och var på så sätt arbetslös. De privata företagen som tog över verksamheten tog över en viss del fast anställd personal, men timanställda glömdes bort helt och hållet. (Trots att det ofta är de som får skutan att gå)

Igår ringde då försäkringskassan och talade om att eftersom jag nu då var arbetslös istället för anställd så skulle min sjukersättning beräknas utifrån vad jag skulle kunna tänkas ha i A-kassa, och så får man då 70% av det. Och A-kassan är ju 80% av lönen... så i ett nafs så sjönk min ersättning med 4000 kronor per månad, och jag kände hur jag bara sjönk genom jorden. Hur kan de göra så här?

Det är bara att konstatera att man inte har råd att vara sjuk längre. Jag får börja jobba så snart som möjligt, oavsett hur jag mår. Kanske kan man få ett litet extraknäck som Kanindansare på Liseberg, för plötsligt förstår jag lite mer av varför människor jobbar lite vid sidan om sin sjukskrivning.

Dagens melodi: Staten och Kapitalet med Ebba Grön

EN BILD, EN TEXT, EN MELODI

Att få sitta ner en stund, njuta av höstens färger och stillheten på Galgberget, glömma att det egentligen duggregnar, och bara njuta av att löven som fortfarande finns kvar på träden håller en torr... Att få uppleva höstens färger och scenarior i stillsam vila på en bänk i skogen, det skänker frid åt själen och lycka i sinnet. Denna kvinna med sin hund som satt på bänken, hon upplevde nog sin dag i skogen på det viset...

Dagens melodi: Längtan som ingen kan se, med Jannike Stenlund (Videon är delvis inspelad i närheten av där bilden är tagen)

EN BILD, EN TEXT, EN MELODI

Precis så som träden fäller sina löv och nu står nakna i kylan, inväntande den bitande frosten som snart lägger sitt vita täcke över marken, precis så kan vi människor stå nakna och avskalade inför omvärldens blickar, där vi tror att alla ser, dömer, men i själva verket vet de ingenting, utan de bara tror. De tror att de ser en människa som ler, men de ser inte sorgen bakom leendet, de ser någon som skämtar glatt i kassan på Coop, när de betalar sitt franskbröd för 8:90 med ett pantkvitto de kämpat för att få ihop, de ser inte den frustration, den ångest som ligger bakom att bara ta sig till affären och hur den som står där med sitt bröd och sitt pantkvitto känner sig uttittad av alla. Ingen ser hur de skäms, och de säger inget heller, för man vill inte vara till besvär.

I Sydsvenskan läste jag en artikel om den tysta katastrofen, hur allt fler hamnar i den situationen att de av olika skäl berövas sin inkomst. det handlar inte om lata jävlar som inte orkar jobba och bara vill gå på socialbidrag, det handla om människor som du och jag, som hamnar mellan stolarna i det gigantiska regelverk och paragrafrytteri som Sverige idag består av. Det handlar om människor som vill, men inte kan eller får...

Det spelar ingen roll vilken regering vi har, det är såhär oavsett om det är rött eller blått i toppen. Så man kan inte skylla på politiken, för det är inte politikerna som skapar regelverket, det är tjänstemän, människor som du och jag...

Men det värsta är nog ändå att vi blundar för att dessa människor finns, vi vågar inte fråga hur de mår, för vi är rädda för svaret, de kanske mår sämre än oss själva? Vi vill inte veta, vi vill inte se, för då kanske vi måste göra en insats, och kanske vara tvungna att hjälpa till, eller lyssna en stund. Så många som undviker att fråga "Hur mår du egentligen", och istället bara nickar en tyst hälsning. Och så många av dem som inte mår bra, som skäms, och bara svarar "Jo tack, jag klarar mig". Så många människor runt omkring oss, eller kanske till och med du och jag...

Dagens melodi blir Suitcase Blues med Triumph

EN BILD, EN TEXT, EN MELODI...

Man vill inte riktigt sticka ut fötterna från värmen under täcket, när kylan i rummet är i sån kontrast till värmen i den goa sängen. Det bär en liksom lite emot, man vill bara vara kvar i den goa kokong man gjort sig under natten av dubbeltäcket. Men jag hittar mina varma tofflor jämte sängen, fleecefodrade och gjorda som en täckjacka för fötter... Tyvärr är där hål i sulan, mina barn har inte skött det där med den årliga fars dags-gåvan ordentligt. Men jag kan ta mig ut i köket och få igång kaffet, och sen vidare ut till balkongen, där det nästan känns varmare än inomhus.

Ögonen börjar sakta öppna sig och jag kan se att det verkar bli en fin dag, vädermässigt i alla fall. Får hoppas att allt annat klaffar med, såna saker som möte med Socialförvaltningen och försäljning av lite inredningsdetaljer som jag vill bli av med. Drakarna ska bort nu, och har ersatts av glas, kristall och mässing. (Åldersvarning?) Ser att jag behöver ta fram dammsugaren igen, eller rätta sagt, starta den. Den står alltid framme, den är som en extra del av inredningen, en möbel. SSynd bara att jag har köpt en grön metallic! Tycker de kan börja tillverka i nåt snyggt träslag, som Mahogny eller så, eller varför inte låta dem se ut som en pall eller byrå nånstans, eftersom den ändå alltid står där...

Dagens lilla melodi, det blir Marie Fredrikssons "För dom som älskar". Dels för den inledande texten med "Det är kallt i Paris och London, det är kallt här i Stockholm stad, kyla sveper ner från norr, varenda natt sjunker ännu en grad". Men jag valde den med för att den ska stärka mig själv lite. "För dom som älskar finns ännu en dag". Man ska inte ge upp... Man ska kämpa för sin kärlek, sina barn, sig själv. Det finns alltid ännu en dag, trots kyla, trots dammsugning, trots att man själv ibland misströstar...

2,5 år...

Oj, det har gått två och ett halvt år sedan jag skrev i denna bloggen senast, och då skrev jag om Andersberg som den fallna stadsdelen. Jag kan meddela att det ser likadant ut fortfarande, inte ett skit har hänt. Så att det skulle vara en fallen stadsdel, det kan man nog stå fast vid, och ansvaret för att stadsdelen har fallit vilar hos ägarna och förvaltarna, som inte tar i med krafttag mot avskummet som ställer till det här.

Livet tar konstiga krumelursvängar ibland, och man hänger inte riktigt med. Det senaste året har varit en slalombana mellan känslor, tankar, logik och byråkrati. En del av det tänkte jag försöka få ur mig här framöver, som en del av den verklighet som jag försöker spegla. En del får stanna kvar inom mig och bearbetas under många år framöver. Det blir väl ett årskort hos en terapeut så småningom...

Texterna börjar ta form i mitt huvud, men fram tills ni hittar nåt mer här så kan ni läsa lite i min Fotoblogg...

http://picturethisphotograf.blogspot.se/

Andersberg – En fallen stadsdel

Medans man på höga hästar sitter och diskuterar om man kan byta namn på Grönevångs torg på Andersberg till Olof Palmes Plats, så förfaller delar av området totalt. Olof Palme hade inte velat sätta sin fot i vissa delar av detta område. Vad är det egentligen som är viktigt? Att ha ett fint namn, eller att ha ett tryggt område?


Trots att det gått över två månader sedan den senaste branden i soprummet så är väggarna fortfarande svartbrända därinne, och stanken från branden hänger tung tillsammans med doften från de överfulla sopkärlen. Det har sagts att det ska göras en upprensning, men den lär nog dröja. Man bryr sig helt enkelt inte längre. Stena Fastigheter som stått för skötseln av området har gett upp, eller, man vet inte om de någonsin börjat. Soporna väller ut ur soprummen, dels för att där är överfullt, men även för att en del boende, precis som ägarna, inte längre bryr sig.

Andersberg visas ofta upp ur sina bästa vinklar, med Terasshusen, Grönevångs torg, de fina inglasade balkongerna som man kan få och de vackra grönområdena. Tyvärr ger detta bara en halv bild av Andersberg. Den andra sanningen döljer man så gott det går. På den norra delen som förvaltats av Stena istället för HFAB, som nu är såld till Möller & Partnsers, där råder dekadens, nedskräpning och dåligt skötta offentliga utrymmen. Fastighetsägarna bryr sig inte, och då slutar de boende att bry sig. Området förfaller successivt.


Efter bränderna som härjade under hösten och vintern så pratades det så mycket om brandsäkerhet och uppfräschning, men efter en månad hade detta fallit i glömska, och vi boende bor kvar i ett högriskområde för nya bränder, inbrott och annan kriminell verksamhet. Som boende undrar man vad som kommer hända härnäst. En del säger att man får räkna med detta när man flyttar till ett område som Andersberg, men jag anser inte att man ska behöva finna sig i detta.


Jag har nu bott här i snart två år. Jag ville ge det en chans, försöka göra min egen insats för att få det drägligt och försöka häva myten om Andersberg som ett nedgånget och utslaget område. Men det är ingen myt, det är en bitter sanning! Tyvärr händer det nya brott här dagligen, och nya bränder kommer att dyka upp inom kort. Risken är väl att det är i min trappa det brinner, och jag som boende på översta våningen inte kan ta mig ut. Risken är stor att det är i mitt förråd de gör inbrott och tar sönder saker de inte har användning för. Risken finns att det snart är min bil som brinner på parkeringen.

Andersberg är ett otryggt område. Någon sa att det är så tryggt, för ingen är ute på kvällen. Kan det vara så att ingen är ute för att de inte vågar? Mentaliteten att inte bry sig om vad som händer speglas även här. Hörs det skottlossning rycker folk på axlarna och säger; Nu igen!

Ändringen måste komma från fastighetsägarna som sedan kan sprida sig till de boende. Så länge inte fastighetsägarna tar problemen på allvar, polisen ökar sin närvaro, inte bara genom att sitta i sina bilar, utan verkligen gå runt bland folk, och övriga aktörer i området däribland HEM som står för sophanteringen, inte förrän då kan man förmå de boende att börja bry sig om sitt närområde.

Detta är en fråga som berör alla boende på Andersberg, lika mycket som de boende i Söndrum. Det är en del av vår stad som håller på att förfalla, och vi måste agera nu. Vi kan inte skapa en elitdel på Andersberg där HFAB står som hyresvärd, emedan man låter området förfalla 50 meter därifrån där andra fastighetsägare är inblandade. Hela Andersberg måste rensas upp, och grundmentaliteten måste ändras!